Den politiska hösten 2022 har varit händelserik. En intensiv och hetsig valrörelse följdes av en relativt lång regeringsbildning. Sverige fick också ett regeringsskifte – med tre partier i regering och ett stort stödparti i riksdagen.
Så hur har Ulf Kristerssons och hans regeringsunderlag första tid vid makten varit?
Paues Åbergs konsult Kristian Ljungblad summerar fem insikter om den nya regeringens första tid vid makten:
- Budgetomröstningen i riksdagen skedde utan dramatik. Regeringen fick igenom sin budget. Det kan tyckas som en självklarhet, men under hela 2010-talet regerades Sverige med regeringar som inte visste om deras budgetar skulle gå oskadda genom riksdagen. Normalläget var snarare att oheliga allianser bildades i riksdagen med syftet att stycka upp eller justera delar av budgeten. I dagens politiska klimat är det därför en klar framgång för Kristersson att han lyckats sy ihop ett regeringsunderlag där regeringsmakten hänger ihop med möjligheten att få igenom en budget.
- Möjligheten att få ihop en budget har dock kommit med ett pris. Den ekonomiska politiken bär kompromissens prägel, alla partier i Tidösamarbetet har fått nya utgiftsreformer att visa upp för sina väljare. Men budgeten visar att en stor del av makten även denna mandatperiod finns kvar i riksdagen – denna gång via SD:s inflytande. De stora förväntningarna som funnits på de borgerliga partierna att bedriva företagsvänlig ekonomisk politik har därför, än så länge, fått skjutas på framtiden.
- Klimat och miljö har blivit den stora stötestenen i Tidösamarbetet. Under hösten har skillnaderna mellan Sverigedemokraternas och Liberalernas miljö- och klimatpolitik blivit tydliga. Med den nu beslutade politiken ökar Sveriges klimatutsläpp och klimatmålen ser ut att bli svåra att nå, vilket gör att den klimatfärdplan som regeringen ska presentera i vår kommer få stort utrymme i debatten. I diskussionerna mellan SD och L är det just SD som dragit det längsta strået och fått igenom överlägset mest sakpolitik, men mandatperioden är lång. Än så länge är det för tidigt att kora en vinnare.
- Det är svårare att regera än att vara i opposition. Vid varje regeringsskifte tar det tid innan partiernas nya roller sätter sig. Precis som vid andra jobb-byten behöver politiker en läroperiod, men skillnaden är att ett statsråds första tid på nya jobbet sker i medias obarmhärtiga strålkastarljus. Självklart uppfattas då vissa saker som ovana inledningsvis, men barnsjukdomar brukar gå över ganska snabbt. Det är också i ljuset av att det är enkelt att vara i opposition och utfärda löften, som vi bör se den pågående diskussionen om svikna vallöften.
- Statsministern satsar på utrikespolitiken. Ulf Kristersson har redan tagit för sig på den internationella scenen med flera utlandsbesök, bland annat i Turkiet för att förhandla om det svenska inträdet i Nato. Att statsministern satsar på det internationella är ett intryck som sannolikt kommer förstärkas under Sveriges EU-ordförandeskap nästa år. Inrikespolitiskt är detta också en intressant prioritering av statministerns tid. Den person i svensk politik som har absolut mest makt att sätta den mediala bilden och på egen hand driva debatten i en viss riktning är just statministern – oavsett politisk färg. Och just nu väljer den sittande statsministern att driva utrikespolitik. Han avstår därmed från att jobba med bildsättningen av till exempel regeringens rätts-, migrations- eller energipolitik, som är viktiga frågor hos väljarna och i Tidöavtalet.
